OH-kort © E.Raman / OH-verlag
www.bildkort.nu
Akvarellen är utgångspunkten till texterna.
Presentkort på 500 kr till 3 förstaprisvinnare - Gör din egen bok / Solentro
Alla andra som skickat in ett bidrag får ett presentkort på 100 kr / Solentro
Pernilla Thor, projektsekreterare / Jönköping
Motivering:
Välformulerad, fantasifull och gestaltande beskrivning
av pojkars lek och vuxen mans reflektioner.
Bror körde in till vägkanten, stannade bilen och drog ett djupt andetag. Han slöt ögonen och föreställde sig att han stod i ett av de stora fönstren på husets norra gavel och tittade ut. Från översta våningen var utsikten milsvid, så som den bara kan vara när landskapet är slätt och åkermarken breder ut sig åt alla håll. Inte ett träd, inte en buske så långt ögat kan nå. Bara odlad mark och ängar, östgötaslätten när den är som vackrast.
Det enda som fångade blicken när han tittade åt norr var den lilla timmerstugan med sitt gula halmtak, Bror mindes det som om det var igår när han, Nils och Einar byggde den tillsammans en sommar i början av femtiotalet.
Anledningen till att de tre bröderna fått lov att bygga sig en egen liten stuga mitt ute på en åker var att just där stugan stod fanns en liten bergknalle som inte var till någon som helst nytta för deras far. Alltså hade pojkarna fått använda sin nybyggarlusta och snickra sig ett eget hus, visserligen med en stor sten inuti, men ändå. Bror log när han tänkte på alla gånger de suttit inne i stugan alla tre, på varsin sida av stenen, utom synhåll för varann, viskande och trummande sitt hemliga kodspråk med pinnar på den skrovliga ytan.
Det var gott och väl fyrtio år sedan nu, Bror undrade om den lilla stugan stod kvar. Förmodligen inte, och om den stod kvar hade säkert den röda färgen flagat och halmtaket rasat in för länge sedan.
Far hade blivit ursinnig på honom, den där dagen då gårdens framtid kommit upp till diskussion vid middagsbordet. Hela familjen satt samlad runt det stora, hemmasnickrade ekbordet i köket då far reste sig upp så att stolen föll bakåt med ett brak och gick i bitar. Far skrek att en sådan son ville han inte se vid sitt bord, antingen fick Bror ta och ändra på sig, eller så kunde han lika gärna bryta med familjen här och nu.
Bror var sjutton år när han lämnade föräldrahemmet. Han gav sig av en tidig morgon i början av oktober när höstens klara luft börjat smyga runt knuten och såg sig inte om en enda gång då han cyklade genom löven som fallit från de stora lindarna som kantade den smala uppfarten.
Vad det blivit av småbröderna Einar och Nils hade han ingen aning om, kanske var det någon av dem som drev gården nu, eller kanske en son eller dotter till någon av dem. Kanske var gården såld.
I vilket fall som helst så hade han inga planer på att ge sig till känna när han nu, nästan ett halvt sekel senare, styrde in sin pickup på den välkända uppfarten, fortfarande kantad av höga, grönskande lindar. Han skulle bara, helt kyligt svänga in på gårdsplanen, presentera sig och framföra sitt ärende som kringresande landskapsmålare.
Han stannade bilen och stängde av motorn, tittade upp mot huset och försökte svälja klumpen i halsen, han var hemma.
Linda Palm, lärare i förskoleklass / Trelleborg
Motivering:
En välformulerad och drömskt inre monolog där
bilkortets mystik klätts med tydliga ord.
Sakta började jag känna igen mig, som om ett avlägset minne plötsligt hade uppenbarat sig och bringat ordning i kaoset. Ängen, doften av nyslaget gräs och huset med dess klarröda färg. Det här var hemma. Jag kastade mig framåt, men någonting hindrade mig. Trots att jag tryckte allt jag kunde var det en massiv kraft som höll mig tillbaka. Vad det än var så syntes det knappt. En svagt skimrande port som sträckte sig längs marken och upp mot himlen.
Jag tyckte mig höra en dörr öppnas och jag väntade mig att få se hunden komma utspringande med lille Peter tultandes efter. Jag kände hur mungiporna gick upp i ett brett leende. Kanske skulle han kunna se mig genom porten. Jag gick fram och tillbaka, som ett litet barn som inte kunde sitta still av förväntan, och drog med ena handen längs skäggstubben. Men inget hände, allt förblev tyst.
Insikten slog nästan omkull mig. Peter var inget barn längre. Herre Gud, han måste vara minst 40 år och hunden måste vara död sedan länge. Jag rös till och skinnet knottrade sig på armarna. I ett försök att stänga ute den oförklarliga kylan började jag gå längs med den skimrande porten. Kanske skulle jag hitta ett hål eller en glipa av något slag att ta mig igenom.
Till slut gav jag upp. Jag satte mig ner och lutade huvudet i händerna. Jag väntade på tårarna som borde rinna längs mina kinder, men inget hände. Trots att jag kände sorgen drabba mig som ett hårt slag i magen var jag helt oförmögen att gråta. Jag, som brukade gråta för minsta lilla, kunde inte klämma fram en ynka tår för min sons förlorade barndom.
Jag lyfte huvudet och spanade mot huset igen. Det verkade vara helt öde, inget liv, inget skratt, ingen gråt. Men ett hasande ljud fick mig att vända på huvudet. Längs husets långsida vaggade en äldre kvinna. Hon höll den ena handen på väggen som stöd för att inte falla och hon höll blicken riktad rakt fram. Rakt på mig. Jag reste mig häftigt och ryggade nästan undan när jag insåg att kvinnan bara var några steg ifrån mig. Jag tittade forskande på henne. Hennes bruna ögon såg djupt in i mina och för mitt inre såg jag en ung flicka i bröllopsklänning. Ida! Jag ville säga namnet högt, ville få henne att höra mig, se mig, älska mig som hon förut gjort, men tungan var alldeles torr och sträv. Jag svalde flera gånger och försökte igen, men endast ett torrt kraxande kom över mina läppar.
Ida tog ännu ett steg framåt. Hon smälte igenom den skimrande porten utan minsta motstånd och det var som om alla år flög av henne. Det grå håret var återigen mörkt och lockigt. Den krumma kroppen var rak och stolt. Hon tog min hand i sin och tryckte den hårt. Tillsammans gick vi ut på den böljande ängen där gräset svepte in oss i ett hav av stillhet som äntligen gav mig ro.
Lucie Henningsson, lärare åk 1-5 / Uppsala
Motivering:
Välformulerad och intresseväckande gestaltning
som väcker läsarens nyfikenhet.
Hon kände igen lukten, kom ihåg hur sätet klibbat sig fast mot hennes lår de alltför varma sommardagarna. Fönstren som alltid varit för smutsiga för att kunna urskilja några detaljer om landskapet utanför. Årstider hade passerat, hetta, kyla, den eviga blaskan. Hon hade svurit att aldrig återvända. Hon hade tänkt tanken aldrig någonsin. Men det var då och nu var en annan tid. Hennes grepp hårdnade om väskan som vilade i hennes knä. Hon kände hur oron började slå rot i kroppen. Impulsen att hoppa av varje gång bussen gled in på en hållplats hade blivit svårare och svårare att motstå. Hur kunde minnen kännas så starkt efter så många år? Var inte tiden på hennes sida?
Nu hade det börjat bli glesare mellan husen och åkrar sträckte gränslöst ut sig längsmed vägkanten. Det var vackert. Hon hade glömt hur vackert det var, de blåa fälten med vars blomma hon inte kunde namnet på och rapsfälten som lyste starkare än solen. Hon lutade huvudet bakåt och konstaterade att för första gången sedan resans start kände hon ett lugn. Det skulle gå bra, hon var inte samma person idag som då, hon måste tro på det. Hon hade Karl nu och barnen, hennes älskade barn. Det hade varit svårt att säga hejdå och Ingrid hade gråtit länge i hennes famn innan Karl hade tvingats lyfta bort henne. Gabriel var fortfarande för liten för att förstå att mamma skulle bort några dagar men det hade varit lika svårt ändå att lämna honom. Hon hade pussat hans panna och kind, försökt bevara hans underbara doft. Karl hade kramat henne länge, han visste hur svårt det hade varit för henne. De hade legat många nätter och pratat om hur hon skulle göra, om hon skulle orka åka tillbaka.
Det var inte långt kvar nu, exakt fyra stopp till och sedan, ja hon visste precis hur det skulle se ut. Den nötta bänken vid busshållplatsen, tidtabellen, som för övrigt aldrig stämde, uppsatt på en spånplatta. Om man fortsatte en bit bort på vägen låg den lilla kiosken. Rune hade haft den sedan hon var en liten flicka, hon mindes honom med värme. Det stora leendet i den uppkavlade flanellskjortan. Han hade alltid varit lagom lugn och aldrig pratat för mycket, något som ansågs vara en ovanlig egenskap i det lilla samhället. Men han skulle inte finnas kvar nu, det förstod hon. Många skulle vara borta, sörjda sen flera år tillbaka. Hon undrade om hon skulle sakna någon.
Bussen saktade ner och svängde av vägen. Hon fattade väskan, satt kvar i sätet medan dörrarna sakta gled upp. Ljum luft med strofer av syren strömmade mot henne och hon insåg att nu var det dags. Med nyvunnet mod klev hon av.
Gå en skrivarkurs som kompetensutveckling! Helgskrivarkurser och sommarskrivarkurser. Medlemmar i LR har 20% rabatt på författarskolans deltagaravgift.
Senast uppdaterad (19 mars 2012)
Prenumerera på Inspirationsbrev - skrivtips, tävlingar och kurser.
Skrivarkurser - helg och sommarkurser via Författarskola.se
MaketeMetodens metodik Skrivarcommunity - Skrivboken.nu
Skrivarkurser i samarbete med Kurser.se
__________________________________________________________
Kontakt: Veronica Grönte 073-90 12 12 5 veronica@makete.se www.forfattarskola.se
Webbproduktion av Carlén Communications