Saga - Äldre - 2010

7 vinnare presenteras här

Tack för alla bidrag! Det var mycket svårt att välja vinnare!  -  Nya tävlingar snart!

Bildkort: Saga © E.Raman & OH-verlag. Korten överlappar varandra och hela motivet syns ej.

Ely Raman

SAGA-akvarellerna är målade av Ely Raman, konstnär och konstprofessor, verksam i Kanada.

Korten används över hela världen av både barn och vuxna - i förskolan och skolan, vid köksbordet och hos talpedagogen, på sjukhus, i coaching och i många andra sammanhang. I april 2010 inbjuds till en tvådagars-workshop (för vuxna) i Stockholm och Göteborg. Denna workshop för första gången i Sverige.

Vinnare:

Anna Nygren, Kimstad
Agneta Dahlin, Jönköping
Hanna Blom, Göteborg
Simone Spånghagen, Visby
Emma Axberg, Skövde
Hanna Blom, Göteborg
Elisabeth Karlehav, Bålsta

Jury: Veronica Grönte och Sigrid Brandt. Priserna skickas ut i slutet av augusti.
Här finns även vinnare som är under 16 år.

1:a pris - Helg-skrivarkurs i Stockholm eller Göteborg

Mormor badar

av Anna Nygren, Kimstad - 1:a pris - Vinst: Helgskrivarkurs i Stockholm eller Göteborg

Morfar och mormors gård på landet är Sallys sommar. Hit har hon kommit varje sommar så länge hon kan minnas. Mormors plättar är de himmelskt godaste som hon har smakat och morfars gungor gungar högst i världen. Så var det i alla fall när hon var liten. När man är tjugo år, och upptäcker att morfar går långsamt och att mormor inte längre kan dammsuga golvet under kökssoffan eftersom knäna inte tål att böjas, då är det inte längre Sallys sommaridyll. Det är bara minnen som får nuet att göra ont och rädslan inför förfallet att vakna till liv.

I rummet som hon bott i varje sommar är tapeterna småblommiga och överkastet en komplicerad lappteknik. I byrålådan finns ringen som hon hittade i cornflakespaketet när hon var tolv. Nu passar den bara på lillfingrets yttersta spets.

Hon har ätit kvällsmat. Och mormors mat är väl fortfarande god, men den är inte libanesisk och det är inte bulgur i den. Och mormor har inte förstått att Sally är vegetarian. Men det är minnen.

Hon går en promenad. Fötterna leder henne ned till stranden. Hängbjörkarna ger alldeles lagom mycket skugga i kvällssolen och hon sätter sig där och sjunker ned i Steinbecks underbart sorgliga Öster om eden. Hon har kommit till det ställe i boken där Dessie dör och hon gråter, för det är så sant. Annars gråter hon aldrig över böcker eller filmer eller något annat. Men ikväll, första
kvällen på den kanske sista sommaren hos mormor och morfar (hon har inte sagt något om det, men en känsla av avlägsenhet, av avslut, präglar hela hennes tillvaro, just nu), ikväll så är det som om känslorna lagt sig utanpå hennes kropp. Hon ser mormors kropp som långsamt och smärtsamt bryts ned och hon ser sin egen barndoms lycklighet frätas sönder. Dessie dör, och snart kommer mormor
att dö, tänker Sally. Och så morfar. Och sen kommer jag också att dö. Hon vill kunna spola tillbaka tiden. Bli liten igen. Slippa insikt och ansvar.

Ett stillsamt plask stör hennes tankar och hon tittar upp. I vattnet syns inte mormors kropp, när hon simmar är rörelserna inte stela. Mormor badar naken. Omedveten om Sally har hon vandrat ut i strandkanten. I solens sista strålar gnistrar vattendropparna som diamanter på den rynkiga huden. Och Sallys tankar vänds ut och in och hon tänker att kanske kan ålderdomen och vuxenlivet också
vara vackert.

Motivering: Väl komponerad och sammanhållen text berättad i ett mjukt tempo utan överflödiga ord. Utan spår av sentimentalitet går berättelsen fram genom Sallys tankar och sinnesstämning och läsaren belönas med ett hoppfullt slut.

Tävling 1 = 3 Saga-kort / max 300 ord

Ljuset i tunneln

av Agneta Dahlin, Jönköping - 2:a pris - Vinst: Kortleken Saga.

Cesar hade valt att åka ut till stugan i helgen.
Där fanns lugnet, han tog med sig två flaskor rött. Slängde ner sin slitna joggingoverall.
Han körde ut över grusgången och tryckte gasen i botten.
Det blev märken efter honom och det kändes skönt.
Han hade bestämt sig och lugnet infann sig.
Det småregnade och han lät vindrutetorkarna gå på intervall.
Vårgrönska mötte honom starkt när han kom ut till stugan.
Han mindes tillbaka alla vårar han åkt ut själv.
Livet som spirar överallt och ungar som kläcks.
Allt smått som väcker den ödmjuke inom en.

Rävlyan skulle han besöka. Det tände gnistan inom honom till att avsluta det han påbörjat.
En sista gång, se om Red Fox som han döpt henne till hade fått några kids ännu. Rävhonan var alltid lika skygg som han själv. Hennes ungar så glatt lekfulla. Sista kullen hon fått hade varit 5 små liv som nyfiket tagit sig ända fram till honom en tidig morgon för ett år sen och små nafsat efter honom.
När gnistan tänds och ljuset faller in över ens liv.
Så hade han velat att det skulle fortsätta, det hade varit hans önskan då, men den hade inte infunnit sig.
Lågan hade slocknat strax efter det och hustrun hade försökt ta sitt liv.

Nu var det hans tur.
Hon hade pratat om att se ljuset i tunneln. Det lät spännande och framförallt att få uppleva det själv och slippa vara den som var kvar i mörkret.
Vad kunde vara värre än att finnas kvar med henne och veta att hon ville inget annat än att bli av med honom. Så starkt att hon själv försökte ta sitt liv.
Nu var det hans tur och han skulle lyckas.
Få se ljuset i tunneln.

Motivering: Överraskande historia. Ytlig o djup på en gång. Övertygande persongestaltning. Gripande.

Avsked

av Hanna Blom, Göteborg - 2:a pris - Vinst: Kortleken Saga.

Sommaren hade låtit mig uppslukas av ditt ljusa trä. Låtit mig somna under dina starka bjälkar med ljudet av spindelben under sängen. Det var vi två. Ingen annan fick plats hos mig just då och ingen annan hos dig. Katten som försökte spinna sig in genom farstun fann sig inte till ro. Rådjuret klev långt ifrån husknutarna med sina långa ben och myggorna höll sig gömda. Du, jag och sommaren var de enda som räknades. Men dagarna gick. Och jag såg den inte när den smög sig på dig. Sakta pyrandes upp ur jordytan, fick fäste i ditt trä. Åt av ditt skinn, din kropp. Gnagde på dig medan du stod lugn och stilla som alltid. Stabil och fast. Min trygga punkt. Jag ville nog inte tro att den där lilla skulle kunna skada dig. Men den var inte ensam. Snart kröp hundratals ljusbruna små svampar över din kropp. Åt sig in och gjorde dig svag.

Så kom den. Dagen min själ brann upp var mycket lik en vanlig dag. Sidorna i boken var nästan slut och jag satt hos dig. Såg hur ditt skal upplöstes. Hur ditt inre krackelerade likt ett äggskal. Osynliga lågor kastade sina armar över dig. Höll dig fast i tystnad. Ditt hårda trä blev mjukt, segnade ned och gömde sig i jorden. Du sprack i tusen bitar och jag kunde bara se på.

Mörkret sänker sig över skogen när jag ser på resterna av mitt liv. Dig. Ditt tak, dina väggar, ditt golv. Dina händer som höll mig uppe. Jag fick sova under dina bjälkar. Vila mig mot dina djupa suckar. Så långsamt ser jag hur den öppnas, gnisslar till och släpper ut en liten glipa gult ljus. Ett varmt sken når mina fötter och grannens mjuka röst strömmar ut.
"Vad har hänt med ditt hus?", viskar hon.

Motivering: Annorlunda historia spännande berättad. Sista stycket och speciellt sista meningen öppnar upp på vid gavel för tolkningar. Får en att läsa om texten och leta undermeningar.

Tävling 2 = 4 Saga-kort / max 400 ord

Bildkort: Saga © E.Raman & OH-verlag. Korten överlappar varandra och hela motivet syns ej.

Enastående

av Simone Spånghagen, Visby - 2:a pris - Vinst: Kortleken Saga.

Där! Där just innan ladan ser jag möjligheten.
Där! Där gräset är grönare. Där finns öppningen. Där är det ljusare.
Där! Där finns det alternativa livet.
Där! Där gror det unika i varje människa.
Det är till och med som om molnen är vitare och ladan mer röd.
Det unika i varje ting syns tydligt eller är detta bara min längtan. Kan jag någonsin lämna min livsväg? Jo, jag är kallad till livet. Jag kan och ska lämna allt, för att gå in i den nya världen. Jag tar ett kliv ut, ur den fyrkantiga föreställningen om vad livet är.

Här! Här får jag ställa de kritiska frågorna.
Här! Här finns svaren om ett annorlunda liv.
Här får jag undra vilken roll det förflutna får spela i nuet.
Här undrar jag när jag blev medveten om att jag var flicka.
Här! Här förstår jag att jag levt över mina tillgångar hela mitt liv.
Här! Här förstår jag att jag gjort, det andra sagt, för att bli älskad.
Jag har vänt ut och in på mig, snott mig runt, runt som ringen på mitt finger. De röda granaterna som känns lånade och de gröna smaragderna som någon tvingat på mig, så att jag inte ska kunna se min egen diamant.
Här! Här känner jag elden som gör guldet rent.

Sitt ner! Sitt vid mitt bord.
Känn dig som hemma!
Dela mitt bröd och mitt vin!
Låt oss samtala om saken! Låt oss dela våra tolkningar av det heliga!
Låt oss prata kring de eviga frågorna om livet, om döden, om hur livet ska och bör levas. Om rätt och fel. Om behovet av att tro eller att inte tro. Om orden, de stora orden, hängivenhet, förströstan och ödmjukhet. Om de farliga orden sjärvständig, vild, skönheltsälskande och farlig. Låt oss tala om att vara närvarande i sitt eget liv. Och om att vara beroende.

Det finns en plats för allt, i ett liv.
Det finns en tid för allt, i ett liv.
Livet är en sekund eller en dag.
Det vatten jag ser blir en källa i mig, med ett flöde som ger liv och liv och liv igen. Så står jag här på kanten av källan. Jag kan se hela mig. Jag kan se mig som en del av skapelsen. Jag kan se, hur jag är min egen del, av det gudomliga.
Jag ser att jag har blivit kvinna.

Motivering: Bilderna är väl använda. Texten är vacker i sin blandning av klar analys å ena sidan och fantasifullhet och personlighet å den andra.

Allegori

av Emma Axberg, Skövde - 2:a pris - Vinst: Kortleken Saga.

Idag hade han på sig den skuldblå sammetsklänningen och satt uppflugen på en av toalettdörrarna. Jag rätade på mig över handfatet och mötte hans fördömande blick i spegeln. Torr i munnen och med lukten av min egen färska spya i näsan lade jag handen mot glaset. Hans giriga små fingrar grep tag om mina och drog in mig i spegeln. Allt blev vått och svart. Jag blinkade och stod jag på en äng, med honom på min axel. Bakom mig fanns en skimrande port och genom den såg jag den röda ladan som var mitt enda hem.

Jag vände mig om för att gå genom porten, men då hoppade han in i min mun och ner i min mage. I samma ögonblick föll jag ihop i gräset. Flämtande stack jag fingrarna i halsen. Min kropp reagerade omedelbart och ut mellan läpparna rann en vacker, diamantprydd ring. Jag plockade upp ringen ur den illaluktande sörjan och satte den på fingret. Den var lite för stor.

Inne i ladan väntade en skål med mat på mig. Jag visste det. Därinne fanns också en ensam svart trästol, en sådan där som mormor hade haft mängder av på den tiden hon brytt sig om stolar och inte behövt ägna lika mycket uppmärksamhet åt maskarna som försökte gnaga sig igenom hennes ruttnande kött. Jag ristade in en påminnelse i min arm om att jag borde besöka henne snart. Men när jag lyfte blicken var porten borta tillsammans med mitt hem. Jag var ensam kvar.

Jag reste mig och vandrade med slutna ögon över den oändliga ängen. Hårdhänta händer slet av mig min klänning men jag fortsatte, låtsades att jag inte märkte, att jag sov. Först när jag hörde skvalpandet av vatten öppnade jag ögonen. Min krusande spegelbild hälsade mig med öppna armar och jag föll tacksamt i hennes famn. Vi kysstes. Sedan lade hon händerna om min strupe.
"Anorexiahora!" skrek hon och tryckte ner mig under vattenytan.
Jag kunde inte andas. Allt blev vått och svart. Sedan tumlade jag ut ur spegeln och föll ihop på golvet. Någon öppnade en dörr. Någon skrek:
"Nummer 67 får ett anfall!"
Jag stapplade bort till en av toaletterna, drog diamantringen av fingret och spolade ner den. Snart skulle männen i vita rockar vara här med mediciner för sådana som mig. Jag orkade inte försöka förklara för dem. Inte igen.

Motivering: Väl genomförd allegori med bilder som hakar i varandra och ger flyt i läsandet. Tempot är högt och maniskt och hålls stringent rakt igenom hela "anfallet".

Tävling 3 = 5 Saga-kort / max 500 ord

Bildkort: Saga © E.Raman & OH-verlag. Korten överlappar varandra och hela motivet syns ej.

Inuti är jag inte din

av Hanna Blom, Göteborg - 2:a pris - Vinst: Kortleken Saga.

Åh, slit av mig min rustning. Befria mig från tyngden den skapat. Inuti den är jag fast. Jag skyddar mig bakom den. Mot dig. Du tror att du kommer under den när vi rör våra kroppar i takt. Du tror att mina läppar träffar dina som ingen annans. Att mina höfter roterar med kärlek. Men kylan rinner genom min kropp när du kysser mig.

Du tar tag i mitt huvud. Söker med blicken inåt, in i mig men stenmuren är intakt. Mina känslor porlar förbi dig, försvinner med strömmen. Du hinner inte fånga en enda av dem. Jag ler mot dig i min rustning, ruskar på huvudet och andas in. Luften är tung av din längtan men jag sväljer den inte.

Du är som en spindel. En spindel som kämpar så hårt med sitt tunna nät. Men varje gång du kommit halvvägs river kylan sönder ditt mästerverk. Då darrar du till, gömmer dig bakom en sten men börjar snart om igen. Förstår du inte att du spinner ditt nät på fel plats? Att din klibbiga saliv inte fäster på min tomhet? Min kärlek finns någon annanstans.

Du ser mig som den vackraste brud. I dina ögon lyser jag. Men ljuset du ser bränner dig och får ditt skinn att svida. "Varje dag", viskar du. "Varje dag är du det bästa jag har". Men blommorna faller ur mitt hår, en efter en.

Du märker det också. Hur vi rör oss. Djupare och djupare in i min labyrint. Du försvinner bland bladen, blir osynlig för mig. Ingenting du rör vid fäster vid mig. Vi är två och inte en. En dag ser du det också. I labyrintens mitt står någon annan än jag.

Motivering: Övertygande. Med få ord målas en komplex och destruktiv relation upp. Mjukt språk med hårt budskap ger extra tyngd.

Rädda henne

av Elisabeth Karlehav, Bålsta - 2:a pris - Vinst: Kortleken Saga.

Fick du nånsin reda på att jag bröt ihop? Du bedrog mig och den trygghet som omgav mig föll till marken. Jag stod där med fastfrusna tårar i isande vind. Stod framför dig. Du rörde mig inte. Minns du? Du var förvånad att jag inte skrek. Men jag skrek. Tro mig. Jag tillät dig bara inte att se det.

När du gick förbrann mitt hjärta till aska och jag dränktes i de framvällande tårarna - ett dånande vattenfall som störtade mig i avgrunden. Slaget som spräckte ytan var förlamande. Jag tumlade hjälplöst runt, slogs blodig mot stenarna och förmådde mig inte kämpa. Kanske kom jag upp till slut. Kanske andades jag. Men bara med kvävda knappa andetag. Nästa dag kom. Och nästa. Den förlamande vinden fortsatte vina, bedövade varje tanke varje rörelse. Jag byggde skydd. Tog de vassaste, svartaste stenar jag kunde hitta och omgav mitt liv med dem. Lät dem smärtsamt rispa min hud så snart jag ovarsamt vände mig mot ljuset. En mörk, djup, men trygg brunn. Där dränkte jag min ovärdiga längtan efter liv.

Tid läker sår, säger de. Tror du på det? Stjärnljuset når in ibland på natten och då väver jag drömmar. Sedan sitter jag skräckslagen i dess nät. Skakar för varje skugga som passerar. Bevakar varje vibration som kan antyda att någon är påväg in, påväg att upptäcka att jag dristar mig, att jag längtar. De som ser mina drömmar raserar dem. Som du gjorde.

Innan du dödade mig så drömde jag. Jag drömde igen om vårt barn, vårt missfall, det liv som ditt svek förgjorde. Hon kom till mig som en ängel, ett lugnande ljus. Jag kände glädje. Men någon slet henne ur min famn - var det du igen? - hon försvann, gled bort i en ljus tunnel och jag sprang, sprang efter och bad, skrek gråtande. Rädda henne. Men fästet under mina fötter försvann. Jag föll, reste mig, föll igen, skrek ut min smärta. Bara vassa, skärande väggar och lukten av död.

Det är så det luktar här. Var jag än går så är stanken med mig. Jag har försökt. Jag har faktiskt försökt. Jag har sprungit med blodsmak i munnen, försökt förvilla, gömma mig, göra mig fri - klippt av mitt hår, skrubbat min kropp blodig och låtit iskalla vattenstrålarna prygla mig i timmar. Men inget försvinner.

Jag går sällan ut. Ett tag tog jag tabletter. Jag svalde vatten och blev återigen neddragen under ytan, tumlade, drömde, skar mig, dog. Ingen väg ut, inte för mig. Det är svårt att förklara. Kanske om du kom hit, satt framför mig en stund.

Kanske vill du ha Marianne. Som du älskar så mycket.

Hon brås på sin far tycker jag. Dina ögon. Säger inte så mycket. Men hon är lättare att få till tårar.

Motivering: De omtumlande och destruktiva bilderna speglar berättelsens känslor väl. Mycket väl gestaltad text.

Skrivtips - som gavs när skrivartävlingen utlystes:

Vill du skriva en spännande berättelse? Inspireras av hinderbanan och den röda tråden.
Här finns tips för att skriva en kort berättelse.
Vill du lära känna din huvudkaraktär innan du börjar berätta din historia?
Vill du skriva en berättelse som berör? Här finns idéer.

Läs om författarskolan utan avgift. MaketeMetodens författarskola. Helg- och sommarkurser för allmänhet och pedagoger i samarbete med Kurser.se.

Skrivarkurs

Gå en skrivarkurs som kompetensutveckling! Helgskrivarkurser och sommarskrivarkurser. Medlemmar i LR har 20% rabatt på författarskolans deltagaravgift.

Senast uppdaterad (01 mars 2012)

Pennvässaren ges ut på Studentlitteratur.

Utveckla ditt och dina elevers skrivande till nästa nivå!

Prenumerera på Inspirationsbrev - skrivtips, tävlingar och kurser.
Skrivarkurser - helg och sommarkurser via Författarskola.se
MaketeMetodens metodik Skrivarcommunity - Skrivboken.nu
Skrivarkurser i samarbete med Kurser.se

__________________________________________________________

Kontakt: Veronica Grönte 073-90 12 12 5  veronica@makete.se www.forfattarskola.se