Foto: Veronica
Jury: Veronica Grönte och Sigrid Brant
Kontrollant: Anette Eskehed, Mediacenter Jönköping
De vinnande bidragen finns att läsa längst ner på sidan.
Texterna har trovärdigt gestaltade karaktärer som känns igen i grovplanering och gestaltning. Bidragens planering i berättarmodellen har en uppbyggnad som är realistisk, där vändpunkter och mittpunkt förstärker den dramatiska uppbyggnaden och skapar framåtförelse.
Moderskapets våndor gestaltas på ett sätt som får var och en att bli berörd. Att vilja det bästa för sitt spädbarn, men inte kunna - det är temat för det vinnande bidraget. Tydliga bilder skapar närvaro. Textens ljud- och doftförnimmelser förstärker känslan. Läsaren är där medan det sker, blir berörd och vill försöka förstå. Huvudkaraktärens stress förstärks genom snabba scenförflyttningar och de skarpa, välkomponerade bilderna. De inre monologerna är trovärdiga. Språket är enkelt och vardagligt och inget onödigt sägs. Ett tabubelagt ämne som behöver belysas på nya sätt, på detta sätt.
Hur känns det?
- Jag är jätteglad! Både över det härliga priset och över att ha lyckats få fram en text som på något sätt berör. Den fina motiveringen gjorde mig rörd och stolt.
Vad tyckte du om tävlingens uppläggning?
- Det var en rolig tävling - informativ, pedagogisk och utvecklande. Jag kände aldrig att jag inte visste vad som förväntades. Kul att utforska en huvudkaraktär så ingående. Jag har läst en hel del om skrivprocessen och hantverket men här blev det väldigt konkret, tack vare att jag samtidigt gjorde uppgifterna som hörde till tävlingen.
Hur vill du gå vidare med ditt skrivande?
- Jag vill bara fortsätta att skriva. Det är ju så spännande. Man lever som flera liv samtidigt när man läser och skriver.
Med ett enkelt och otvunget ordflöde lockas läsaren in och vidare i texten. Komplexa psykologiska samband förklaras insiktsfullt och med skärpa. "Pappan brukar säga att hon var lättagad som liten. [...] Magdalena är ung och redan specialist i anpassningens konst. Hennes förmåga har nått en sådan förfining att hon helt tappat kontakten med sig själv. Identiteten ligger under djupa lager av glömska, en länge sedan begravd skatt. Ensam i denna skara av upprymda vuxna sitter hon och känner på sina instrument. Inombords jobbar det för högtryck. Hon behöver göra sitt yttersta. Utan att tveka justerar hon vant och med stor precision de speglar hon möter världen med. De andras ljus kan nu reflekteras i en perfekt bild som bekräftar allt de vill vara. Därför är hon så lätt att tycka om."
Hur känns det?
- Omtumlande. Känner mig stolt över att få finnas i sammanhanget tillsammans med Emma och Maria. Vilka texter de presterat!
Vad tyckte du om tävlingens uppläggning?
- Veronicas pedagogik - som jag känner till sedan tidgare - ger redskap och ramar som är till ovärdelig hjälp. Även om jag var så inspirerad att skriva att texten kom först, så var de övriga uppgifterna viktiga verktyg för efterarbetet.
Hur vill du gå vidare med ditt skrivande?
- Först blir det sommarkurs på Orust som jag redan planerat in, sen´ får vi se. Vet bara att jag ska fortsätta skriva. Noveller och situationsbilder, korta betraktelser passar nog mig bäst.
Säg mig vem du är - är berättelsen om en kurs i personlig utveckling. Tydliga karaktärer och trovärdiga dialoger skapar en roande och tänkvärd radioteater. En drift med vår tid och vår önskan att allt, även den personliga utvecklingen, ska ske snabbt och enkelt. Huvudkaraktärens egenskaper och längtan är väl gestaltade. Konflikten förstärks i samspelet med de övriga - i de snabba och rappa replikerna.
Hur känns det?
- Det känns helt fantastiskt och priset kunde inte vara bättre för mig just nu eftersom jag har skrivit en kåseribok som jag faktiskt bestämde mig för att ge ut på eget förlag så sent som igår.
Vad tyckte du om tävlingens uppläggning?
- Helt underbart. Jag kunde se hur min teaterpjäs växte fram under tiden som jag gjorde tävlingsuppgifterna. Jag hade inte kommit på den pjäsen och de karaktärerna om jag inte hade hittat den här tävlingen. Jag lärde mig också något om en berättelses uppbyggnad som jag inte visste innan.
Hur vill du gå vidare med ditt skrivande?
- Jag ska ge ut min kåseribok inom några månader. Jag har också en roman liggande på http://www.kapitel1.se./emma-lind/hade-det-varit-en-tisdag. Den ska jag skriva om och kanske blir det en tryckt bok av den också till slut. Jag ska även fundera över nästa Makete-bidrag. Men först ska jag skriva klart min pjäs!
Läs namnen på de övriga vinnarna här.
Läs mera om tävlingsreglerna här.
SONJA VAKNAR IGEN. Hon har sovit tio minuter, jag ligger kvar på soffan och försöker att bortse från hennes skrik. Det går inte. Irritationen bultar vid vänstra ögat, precis där migränen alltid sätter in. Jag böjer mig ned över barnvagnsinsatsen och tittar på min flicka. Nackens hud rynkar sig, en kal fläck på bakhuvudet omgärdas av mörkbruna tunna testar. Huvudet hackar upp och ned mot underlaget, för tungt för att kunna hållas uppe av de svaga musklerna. Det måste göra ont i näsan, den får en smäll vid varje nedslag. Händerna är knutna och viftar okontrollerat, torra med vita skrovliga veck och vassa naglar.
Är det här mitt barn?
Oljudet fyller rummet, det vräker sig ur den gapande munnen där underkäken darrar och ger skriket ett ilsket vibrato. Lätet vrider sig runt varje hårstrå på kroppen och tar sig innanför huden. Jag får tårar i ögonen, blinkar, nu går huvudvärken inte längre att hejda.
Jag skakar barnvagnsinsatsen. Varför skriker hon? Jag tar med båda händerna runt sidorna och skakar den hårt. Biter ihop tänderna så det skär i överkäken. Sonja verkar först inte märka något. Jag ruskar hårdare och ser hur hon börjar kana från sida till sida. Hon tystnar för ett ögonblick innan skakningarna blir så kraftiga att hon inte längre kan ligga still, utan faller från sida till sida. Kanar, studsar. Och börjar skrika igen.
Jag hatar mitt barn.
I samma ögonblick tanken far genom huvudet inser jag konsekvenserna. Det här är inget jag kan tala om. Inte för någon. Pulsen slår mot trumhinnorna. Tapetens små gröna rutor på beige botten leder av okänd anledning min tanke mot tyskaläraren i högstadiet, en skjorta kanske? Torr hals, försöker andas långsamt. Lugn nu.
Jag måste ut.
Sonjas skrik klipps av lägenhetsdörren, nyckelknippan faller ur handen och landar ekande på stengolvet. Jag, låser och skyndar nerför trapporna till porten.
Ute.
Ett djupt andetag och trycket i halsen lättar. Jag småspringer över gårdens kullersten, förbi cykelställen och soprummet ut på gatan. Det duggar och blåser. Jag drar upp dragkedjan i halsen och skyndar bort från husen, fönstren, barnet.
Det är tyst. Jag har varit borta i över två timmar, Sonja måste ha skrikit sig medvetslös.
De fuktiga stövlarna gnäller mot golvet och jag svettas. Blicken mot sovrummets mörker, handen ute, benet slår i sängen på väg mot fönstret och barnvagnen. Skarp smärta som är rätt åt mig. Sonja ligger i barnvagnen, en skugga bland skuggor, de lätta snusningarna hackar till ibland. Hon måste ha gråtit jättelänge. Övergiven.
Välbekant söt bebisdoft när jag böjer mig ned över henne. Skammen sjunker in i mig, jag vill intala mig vidden av det jag gjort. Jag hoppas att det ska hjälpa mig att inte tappa kontrollen så här mer.
Hon ligger på rygg, hennes runda mage rör sig upp och ned som en kattunges. Benen svagt böjda i de röda plyschbyxorna, den ena sockan har åkt av och ligger en bit ifrån hennes fot. Hon är mörk, på bb trodde de att hon hade en släng gulsot men det visade sig att den gyllenbruna färgen var hon helt enkelt begåvad med.
Jag lägger min hand på kudden bredvid hennes huvud. Känner ångande värme. Det rör sig under de tunna ögonlocken, vad drömmer hon om? Jag önskar att hon har fina drömmar.
Det är viktigt med anknytning; om man som barn upplever att någon ser ens behov så vågar man senare i livet lita på människor. Jag lägger grunden för Sonjas liv nu.
Jag borde skämmas. Och det gör jag. Jag vill smeka henne men handen är för tung och hon känns för liten. Eller så är jag bara rädd att hon ska vakna igen?
I köket sjunker jag ner vid bordet. Så här får jag aldrig göra mer! Det här var inte ansvarsfullt, det var oförsvarbart. Aldrig mer.
Sköterskan som kom på hembesök några dagar efter vi kommit hem berömde mig. Vilken tur att Sonja fick en sådan stark och duktig mamma, sa hon, och jag sträckte på mig där jag satt med Sonja i knät. Kände mig stolt och glad. Om hon bara hade vetat.
Det ska aldrig mer hända.
Jag sparkar av mig stövlarna, tar av mig jackan och slänger den över en köksstol. Fyller kokaren med tevatten och tar fram en macka. Jag har inte ätit på hela dagen. Inget sedan frukost och nu är klockan halv tio. Det är nästan tomt i kylskåpet men den sista fikonmarmeladen blir till en stor klick på det torra brödet. Långsamma tuggor och jag försöker att komma på vad jag ska laga till middag imorgon. Då kommer allt att kännas annorlunda och jag kommer att ha ork att känna glädjen över det där lilla flickebarnet. Något gott som jag verkligen är sugen på vill jag laga imorgon.
Jag kommer inte på något.
Reklamhögen på bordet är full av erbjudanden som jag aldrig kommer att använda mig av, men jag läser ändå. Noggrant. Sida för sida. Tittar på de färgglada bilderna, billiga saker. Jag borde sätta upp en lapp om att jag inte vill ha någon reklam. Papperspåsen bredvid köksbordet är full sedan länge, en hög är staplad bredvid. Imorgon ska jag gå till tidningsåtervinningen.
Sonja vaknar när jag svalt sista klunken te och jag går in till henne. Hon känns kall om armarna, täcket ligger i en hög vid fötterna.
”Så vännen min, lilla gumman, vilken mamma. Förlåt. Nu ska du få mat direkt. Alldeles på en gång, lillan.”
Glada skratt blandar sig med ljudet från bussmotorns gång. Replikerna är snabba. En och annan fräck kommentar viner förbi.
För tio år sedan bröt de flesta kontakten med varandra efter avslutad Aftonskola.
Då var det tidigt sextiotal och många av de blivande ingenjörerna var redan familjefäder med försörjningsansvar. Klas var en av dem, Magdalenas pappa.
Han minns studietiden som i en dimma. Heltidsjobb, halv lördag inkluderad, kvällar med undervisning. Det lästes och räknades all ledig tid. Familjelivet hade låg prioritet. Fruarna visste allt om ensamhet och längtan. Deras gemenskap är tyst men självklar nu när de sitter intill sina män, på väg mot Värdshusets väntande festligheter.
Längst fram i bussen sitter paren med de rakaste ryggarna, de mest självsäkra leendena och de mest välekiperade fruarna. Hur lyckliga de lever samman går inte att avläsa med hjälp av placeringen.
Sånt sitter Magdalena och funderar på.
Skymningsljuset får alla att kisa lätt. Färden går genom ett landskap som precis lättat på snötäcket. Åkrarnas mörka jordar ligger i bördig väntan. Här och var avtecknar sig jättelika kasar av allsköns bråte som människor mödosamt dragit samman. Snart ska förgängelsens eld äta dem. Ett offer i hoppets och glädjens tid.
Placerad långt bak försöker den långbenta flickan ta in omgivningen. Magdalena, ung och redan specialist i anpassningens konst.
Hennes förmåga har nått en sådan förfining att hon helt tappat kontakten med sig själv. Identiteten ligger under djupa lager av glömska, en länge sedan begravd skatt.
Ensam i denna skara av upprymda vuxna sitter hon och känner på sina instrument. Inombords jobbar det för högtryck. Hon behöver göra sitt yttersta. Utan att tveka justerar hon vant och med stor precision de speglar hon möter världen med. De andras ljus kan nu reflekteras i en perfekt bild som bekräftar allt de vill vara. Därför är hon så lätt att tycka om.
Erbjudandet hade varit hennes. Skulden är evig.
Föräldrarnas skilsmässa var färdig sedan en tid. Magdalena kunde inte minnas att de haft en enda lycklig dag tillsammans. Hemmet var en galen tummelplats för allsköns känslor, destruktivitet och med hotet om död ständigt närvarande. Pappan drog i regel det kortaste strået och valde sedan att gå in i sig själv. Försvunnen för världen lämnade han fältet vidöppet för mammans demoner att dansa fritt.
Ibland anförtrodde han Magdalena sin vånda och sina drömmar. Tänk allt han skulle kunna göra, hur långt hans karriärstege skulle kunna nå om han inte mött Henne, om döttrarna aldrig fötts. Han som oönskad kommit till världen var ständigt otursförföljd.
Så klart att hon visste vad som behövdes den dagen Klas berättade om hur han återigen skulle gå miste om livets goda. Nu hade han ingen kvinna och därmed var han utanför det sociala livet.
Magdalena såg på sin stilige far, hans vältränade smidiga kropp och hans veka ansikte med de sorgsna ögonen. Utseendet hade gett honom problem i tonåren. Många äldre män attraherades av hans mjukhet.
Frisörerna hade ett annat problem. Deras kammar brast ständigt när de gav sig på den tjocka kalufsen. Klas var stolt över sitt vackra hår.
Hans yttre kunde absolut inte vara orsak till att en kvinna saknades vid hans sida.
Så klart att hon visste vad som behövdes.
Magdalena sneglar över axeln, Klas är redan i sitt esse. Hon sitter utan skyddsnät.
En rysning kilar uppför nacken. Ankomsten till bussterminalen, innan avresan. Det var då tvivlen kom.
Många par hade redan samlats, väletablerade samhällsmedborgare i överrockar och kappor. Deras blickar.
Förvirringen var påtaglig. Här hade bjudits till vuxenfest. Forna studenter med fruar skulle få slå sig lösa, känna sig unga, fria och ansvarslösa för några timmar. Så kommer en av dem dragandes med en tonåring som ännu inte gått ut grundskolan. Klas förstås. Hans omdöme har många gånger fått mångas blod att svalla. Man kan bara hoppas att det är dottern.
Så jävla dumt och så jävla typiskt Klas. Ska han dra i sig som han brukar så blir man väl tvungen att ta föräldraansvar tänker någon.
Avsmak, ogillande och medlidande gick att avläsa. Någon åt hennes unga kropp.
Hon står där lång och gänglig i sin finaste klänning. En piruett skulle avslöja att den korta kjolen är rundskuren och det nästan midjelånga, mörka håret skulle bölja med i rörelsen. Hon är en kvinna i blivande, omedveten om sin skönhet. Ögonen är allvarliga.
Hon fryser i den kyliga kvällen. En kappa skulle sitta fint.
Erbjudandet hade varit hennes. Klas såg genast möjligheten när Magdalena föreslog att hon kunde vara hans sällskap på festen.
Som på avstånd hör hon samtal bölja fram och åter.
Ett positionsspel är i full gång. Fjädrar putsas och poäng plockas. Här gäller att visa vem man blivit. Klas vet när han är besegrad. För att slippa mindervärdeskänslorna som kramar i bröstet har han sällat sig till det glada gänget. Längst bak höjs flaskorna.
En kvinna ler vänligt mot Magdalena.
Ett par kilometer till. Värdshuset går att ana. Gårdsbelysningen är ännu bara små ljuspunkter som skulle kunna beskriva en stjärnbild om de var placerade på himlavalvet. Magdalena älskar stjärnor. Deras värld känns mer som hennes hemvist än livet bland människor. Ibland är det som om hon flyger mitt bland dem. När livet blir för svårt.
I det svåra hade hon funnit obändig styrka. Länge hade hon tränat sig i att kunna ställa sig utanför kroppen. När det gjorde ont var det bara att kliva ur. Tanken är kanske inte så klar men intuitivt vet hon att hon är så mycket mer än sin kropp. Det går ju att existera utanför den.
En kropp av ett helt annat slag än Magdalenas tornar upp sig i dörröppningen framför dem. Värdshusvärden hälsar välkommen och Magdalena tittar fascinerad. Han imponerar på henne med sin resliga gestalt. Huvudet är kalt, ansiktet pryds av en stor mustasch. Den är vaxad och konstfärdigt virad. Tänk om han hör till de berömda "Skäggen" hon sett på TV!
Hans ögon är lika allvarliga som hennes när han hälsar. Hon känner hans värme och vet att hon är välkommen.
(Kursintroduktionen.)
Steve:
Jag heter Steve och ni ska känna er mycket välkomna till kursen ”Säg mig vem du är”. Idag har vi ett fullspäckat program och jag lovar er att det blir en spännande resa. I slutet av kursen ska ni som examensbevis få skriva ett visitkort om er själva, men inte med de vanliga uppgifterna om namn och adress som inte säger så mycket, utan ni ska skriva en slogan, ett meddelande som beskriver er själva som personer. Ett avtryck av er själva, så att säga.
(Steve delar ut en tjock hög med papper)
Det här är kursplan, schema, litteraturlista, övningar, hemstuderingsuppgifter, allmän information, adresslista, utvärdering, kursmål, guidelines, instruktioner, innehållsdeklaration, kvalitetsstämpel, intyg, tekniska instruktioner, powerpointbilder, sammanfattning och anteckningspapper. Några frågor?
(Paus. Steve tittar på kursdeltagarna som studerar varandra och kursledaren.)
Steve:
Då tar vi en presentationsrunda. Jag heter som sagt Steve och jag har jobbat som försäljare, VD, Callcenter agent, case manager, kontroller, konsultchef, kurir, kompetensutvecklare, klottersanerare, kantor, kanotist, konformist, konsumist, konsumer, konsument, mentor och projektledare. På fritiden flyger jag ultralätt flygplan. Jag är singel, har inga barn, men en stor familj av vänner. Nästa.
(Steve pekar på Lena med hela handen.)
Lena:
Jag heter Lena.
Steve:
Det var ett uttömmande svar. Du behöver verkligen den här kursen.
(Tittar ut över kursdeltagarna med roat uttryck. De andra skrattar.)
(Lena ställer sig upp.)
Steve:
Sitt ner!
Lena:
(Nervös.) Jag har varit kallskänka i 20 år. Jag är arbetslös sedan två år. Jag är skild. Har två vuxna pojkar.
Steve:
Lektion nummer ett. Presentera inte dig själv med att säga vem du inte är och var du inte jobbar med. Jag vet att några av er har skickats hit av arbetsförmedlingen, men nu ska vi inte tänka i negativa banor. Nu blickar vi framåt. Nästa.
Lena:
Jag tycker om att virka.
Steve:
Nästa.
Ursina:
Jag heter Ursina och är, eller var, journalistisk korrekturläsare, fast det skulle jag ju inte säga. Jag jobbar lite med översättningar och i övrigt så – fan vad svårt det här var. Men jag sa upp mig i alla fall, och nu så ska jag jobba med det jag verkligen brinner för.
Steve:
Och vad är det?
Ursina:
Ja, det vet jag inte riktigt än. Men jag vill inte vara kvar i den rollen längre, jag vill inte vara den som letar fel, jag vill inte korra andras texter, och jag vill inte faktagranska ett enda djävla påstående till. Och nu sa jag ordet inte fem djävla gånger och det var faktiskt inte meningen.
Björn:
Ursina, betyder inte det Björn på tyska?
Ursina:
Björnhona, ja det stämmer. Hur så?
Steve:
Nästa.
Frida:
Jag heter Frida och har läst engelska 80 poäng på universitetet. Kanske blir jag lärare i framtiden. Jag ska söka in på lärarprogrammet i alla fall. Jag tycker om att jobba med barn och läraryrket är ju ett framtidsyrke.
Anna:
Jag läser konstvetenskap. Jag heter Anna menar jag och jag läser konstvetenskap 40 poäng, nej 60 poäng menar jag. Jag tränar mycket och är med mina vänner.
Isadora: (pratar långsamt och med brytning)
Jag heter Isadora. Jag är revisor i mitt hemland och har jobbat med detta i tio år, så kom jag till Sverige och här fick jag bara städa eller passa ungar. Jag undrar varför det är så svårt att bli svensk i detta landet. Svenskar står alltid i kö och sånt och ser inte att hela livet bara susar förbi mitt framför era ögon medan ni står där i kön och bara ser hela livet susa där bakom er.
Steve:
Jaha.
Björn:
Jag heter Björn, jobbar på bibliotek och har en förkärlek för poesi. Jag är en jäkel på limerickar. Poesi är min passion, mitt livselixir. Jag är pappa till två underbara döttrar, mina små donnor. Jag bor ensam med dem då min hustru tyvärr alltför tidigt fick gå över till den andra sidan.
(Deltagarna tittar oroligt på varandra och väntar på att Björn ska bryta ihop. Han ser oberörd ut och tar fram en ask med halstabletter och frågar om någon vill ha. De andra skakar på huvudet.)
(Steve hämtar en kaffevagn.)
Steve:
Nu är det dags för kaffe. Nu är det kafferast. Vi fortsätter igen efter kaffet.
Isadora:
Så himla typiskt. Så svenskt, att ha kaffe. Nu ska alla dricka kaffe. Och ta en liten, men bara en liten, kaka till. Så svenskt alltså. Och har ni te också? Ja, det var ju bra, i fall någon inte vill ha kaffe.
Frida:
Har ni espressomaskin?
Steve:
Nej, det finns vanligt kaffe här.
Anna:
Cappuccino?
Steve:
Nej, tyvärr, vi har vanligt bryggkaffe.
Anna:
Cappuccino är ju väldigt vanligt annars.
Frida:
Espresso är jättevanligt.
(Steve går av scenen.)
Anna:
(Vänd till Frida)
Jaha, vad tyckte du om honom då?
Frida:
Schysst alltså. Han är ju fetläcker.
Isadora:
De skinkorna kan nog svänga rejält alltså. Det ska jag säga er mina tjejer att killar som kan dansa, de ska man satsa på, det är inga dåliga killar kom ihåg det. Jag undrar vad det är för bönor på kaffet. Svenska kaffe är inget vidare. Det ska vara brasilianskt kaffe, det är riktigt kaffe det.
Björn:
Vi odlar inte mycket kaffebönor i Sverige.
Isadora:
Åh, Björn. Man måste tillaga det rätt också. I Brasilien vet man hur man lagar kaffe.
Björn:
Kommer du från Brasilien?
Isadora:
Det är så typiskt i Sverige att man måste veta varifrån man kommer. Är jag svensk eller inte svensk?
Björn:
Jag bara undrade, du pratade om Brasilien.
Isadora:
Och om jag pratar om Mexikanskt kaffe, kommer jag då från Mexiko?
Björn:
Det var en het böna från Brazil
Att få äkta kaffe är vad hon vill
Istället kom björnen
Hon fick fram sina törnen
Och malde sig och honom en gång till
Ursina:
Malde sig och honom, kan man säga så?
Björn:
Konsten är fri. Och vem är du?
Ursina:
Jag är Ursina. Jag bor i en lägenhet på Bo 01. Jag jobbar och umgås med vänner. Eller jobb har jag kanske inte längre. Jag översätter en del från tyska, men jag sa upp mig från jobbet som korrekturläsare. Vad jobbar du med?
Björn:
Jag är litteraturalsternas väktare, bokverkens beskyddare och folianternas försvarare.
Ursina:
Bibliotekarie?
_____________________________
Läs om författarskolan utan avgift. MaketeMetodens författarskola. Helg- och sommarkurser för allmänhet och pedagoger i samarbete med Kurser.se.
Gå en skrivarkurs som kompetensutveckling! Helgskrivarkurser och sommarskrivarkurser. Medlemmar i LR har 20% rabatt på författarskolans deltagaravgift.
Senast uppdaterad (01 mars 2012)
Prenumerera på Inspirationsbrev - skrivtips, tävlingar och kurser.
Skrivarkurser - helg och sommarkurser via Författarskola.se
MaketeMetodens metodik Skrivarcommunity - Skrivboken.nu
Skrivarkurser i samarbete med Kurser.se
__________________________________________________________
Kontakt: Veronica Grönte 073-90 12 12 5 veronica@makete.se www.forfattarskola.se
Webbproduktion av Carlén Communications