Främlingar april 2010

 

Bildkort: Persona, OH © Ely Raman & OH-verlag. Kortet till höger: Personita © Marina Lukyanova & OH-verlag.
OH-korten som är en kombination av bild och ord. De är spridda över hela världen.
Ordkorten är översatta till 21 språk. Rumänska var det senaste.
Läs om bakgrunden till OH-korten. Läs om hur bildkorten används.

Skrivartävling våren 2010 - max 600 ord

Jury: Veronica Grönte och Sigrid Brant
De vinnande bidragen finns att läsa längre ner på sidan. Tyvärr var antalet bidrag från deltagare under 16 år alltför få för att ett pris skulle kunna delas ut.

Grattis Emilie, Anna, Birgitta, Emma och Emilie!

Texterna har trovärdigt gestaltade karaktärer som känns igen från karaktärsschema. Bidragen har alla sin utgångspunkt i bildkorten och i ordet främling - främlingar.

1:a pris - deltagaravgiften till skrivarkurs på Marstrand eller helgkurs

Emilie Ramqvist, Sollentuna - studerar kinesiska i Shanghai

När kameliorna slår ut

Vackert, väl utvecklat språk. Komisk brytning mellan vardagliga reflektioner och det högtravande romantiska. Effektfullt slut.

 

1. Hur känns det?
Det är nästan överflödigt att svara på, känns alldeles underbart och fantastiskt. Precis den uppmuntran som jag behövde för att fortsätta skriva.

2. Vad tycker du om tävlingens upplägg?
Att använda bilder har alltid varit ett av mina favoritsätt att hitta inspiration. Just dessa bildkort med ord får en att tänka lite extra och jag tyckte det var väldigt användbart. Karaktärsscheman är jättebra att ha klart för sig innan man börjar gestalta en person, ju mer man vet om han/henne, desto lättare är det att berätta om den personen utan att skriva rakt ut hur hon eller han är. Ett väldigt bra upplägg, med andra ord.

3. Hur gick dina tankar när du funderade på hur du skulle använda bilderna?
Berättelsen skrev nästan sig själv efter jag tittat på bilderna. Men jag brukar själv alltid fantisera om främlingar jag möter på bussar och tåg, var de kommer ifrån, vart de är på väg och varför de så drömmande stirrar ut genom glaset. Jag har märkt hur pass djupt intryck en person man inte känner kan göra på en, trots att man aldrig pratat med varandra, och det var lite det jag ville få fram i min berättelse.

4. Hur vill du gå vidare med ditt skrivande?
Att sluta skriva är något otänkbart, jag har så många berättelser i huvudet som måste ut för att jag inte ska bli fullkomligt galen. Så jag kommer givetvis att fortsätta att skriva noveller och har även ett par längre projekt jag börjat på. Helst skulle jag vilja kunna leva på skrivandet och ha tid till att ägna mig åt det hela dagarna, men det är jag inte ensam om att vilja. Jag får helt enkelt bara fortsätta skriva och sen får vi se hur det blir.

 

 

Vinnare 2:a pris - OH-kortlek

 

 

 

Han hade suttit på samma plats så länge Angelica kunde minnas - till höger om den fjärde stoppknappen. Hans hår hade alltid haft en svag doft av kamelior, kanske odlade de såna i rabatten utanför hans fönster. Tittade man efter, gick ett tunt ärr längs med käken och slutade någonstans vid örat, som en tråd av ljud som fastnat på vägen och visade att han alltid lyssnade. Varje morgon hälsade han på busschauffören med ett snett leende, som långsamt och obemärkt fångades upp av de gamla damerna vid allergisätena, spreds vidare till barnen som svajade under vikten av skolryggsäckarna och stannade någonstans där Angelica satt i bakre änden av buss 65.

Och idag, idag hände något exceptionellt. En ovetande, en från Utanför satte sig helt sonika på platsen till höger om fjärde stoppknappen. Märkte man hur leendet brukade sprida sig, märkte man idag desto tydligare hur en oro letade sig in under resenärernas kläder, i deras näshålor och andades en gulaktig doft över allas ansikten. Och ingenting märkte mannen från Utanför. Oberört satt han kvar och stirrade ut genom det smutsrandade fönsterglaset. För honom var det ingen märkbar skillnad från någon annan buss han tidigare tagit, men hade han vänt sig om hade han sett blickarna från medpassagerarna. Blickar som rätt och slätt borde bränna ett hål rakt genom hans nystrukna kavaj i brun manchester.

Så steg han på och alla vände sig generat bort, som om det varit deras skyldighet att reservera platsen åt en kameliadoftande ung man. Men hans leende tvekade bara en sekund längre än andra morgnar. Blicken han gav åt främlingen dröjde inte längre än på någon av de andra. Skillnaden var bara att mannen vid fönstret inte besvarade hans blick, la inte märke till skiftet som drog genom bussen. Kanske trodde han att det bara var ännu en vänstersväng.

Men så steg vår kameliadoftande unge man med det spretiga håret vidare förbi sitt säte och där. Där satte han sig bredvid Angelica. Angelica som alltid betraktat honom under varje bussresa med nedslagna ögonfransar och håret hängande framför det bleka leendet. Han vände sig mot henne och log och hon hörde suset från resenärerna. Även busschauffören sneglade till sig en blick i backspegeln.
"Hej."
Vad annars ska man säga till någon man sett varje dag men ändå inte känner mer än kassabiträdet på ICA?
Men även han hälsade tillbaka. Med kameliadoft och en melodisk röst som en koltrast i början av våren.
"Idag blev det en något annorlunda morgon."
Ett något onödigt konstaterande utan vettigt svar. Och varför valde han just detta säte av alla de lediga som fanns att välja mellan?
"Det här har den bästa utsikten över bussen" sa han och fick Angelica att undra om hon ställt frågan högt.
"Ditt namn?" sa han och reste sig upp. Bussfärden gick mot sitt slut. Hade den alltid gått så här fort?
"Angelica."
"Angelica. Det är vackert." log han. "Nästan som en ängel."
Och så gick hon av bussen med en matlåda och ihopsamlade anteckningsböcker och undrade hur han kunde veta att han måste resa sig så att hon kunde stiga av just här. Hon snurrade runt och fick en hastig skymt av ett snett leende och en vevande arm. Leendet räckte ända till hennes ansikte och hon vinkade glatt tillbaka, till en gammal dams förfäran.

Och så. Måndag igen. Hållplats Vanadisvägen. Alla håller andan av förväntan och blickar mot dörröppningen. Angelica börjar le långt innan hans händer gripit tag om räcket. Busschauffören stannar och dörren pyser upp. Och biljetten han sträcker sig efter existerar inte. Ingen kliver på. Ingen alls.

Vinnare 2:a pris

Anna Axfors, studerande på gymnasiet, tredje året.
Medieprogrammet med journalistisk, Tranås

10 år

Margerit hade inte träffat Jonas på tio år. Vad skulle de säga till varandra? Första ögonblicket, vart skulle de vända blicken, in i varandra? Som för första gången. Som främlingar.
Tåget Margerit åkte i var gammalt och skramlade, det fanns riktiga små kupéer och de röda gardinerna var fläckiga. Hon hade slumrat till då och då under de två timmar hon redan åkt men under de resterande tre timmarna skulle hon vara för nervös för att sova. Hon bläddrade rastlös i en Allers. Började riva i sidorna, smula ner det glansiga papperet i knäet. Men om tre timmar måste jag vara skärpt, tänkte hon. Om tre timmar ska jag vara framme.

Margerit steg av tåget sist, ville åka mycket längre, längre och längre in i en evighet. Att träffa Jonas var ett beslut hon tog. Hon kunde ändra sig, men ville inte vara så feg. Den norrländska staden vilade i solljus denna lördagsförmiddag i juni.  Fint, men i Margerits mage flög svarta fjärilar stressat omkring i cirklar.
Satte sig i taxin som väntade vid Pressbyrån.

Barnhemmet var rött och låg några kilometer utanför staden. Hon blev mottagen av föreståndarna och fick sedan vänta i ett rum med gula soffor och teckningar på väggarna. Sen kom ett barn ut, ett barn med guldlockigt underbart hår och rosiga kinder. Han var tillsammans med en av föreståndarna, en dam.
- Det här är då Jonas, log damen.
Ja det här är då Jonas, tänkte hon. Vad ska jag göra nu?

Margerit sträckte fram handen. Kände sig plötsligt säker. Hon var hon, inget kunde göras åt saken. Jonas tog emot hennes hand, hade ett ganska fast handslag. Fast han bara var tretton år. De satte sig i en av de gula sofforna. Föreståndardamen frågade Jonas om han ville att hon skulle stanna, han sa nej det behövs inte.
Margerit slogs med overklighetskänslan. När de blev ensamma sa hon: 

- Jag är ledsen att jag inte kunnat ta hand om dig.
Jonas dröjde en stund med svar, fick sedan ett upphetsat uttryck i ansiktet. Han utbrast, plötsligt och förfärat:
- Men varför? Hur kan man inte kunna ta hand om sitt barn?!
Margerits hjärta hoppade. Det var detta hon inte velat, att han skulle börja anklaga henne. Hon hade redan anklagat sig själv med alla ord som finns, om han började nu kunde det vara som att ingen tid gått sedan hon själv kände hatet.
- Det vet du. Dom har berättat. Jag var psykiskt sjuk.
- Det mest egoistiska jag vet, det är att skita i sitt barn.
Margerit ville behålla ett pedagogisk lugn. Hon hade tänkt ut det så, att hon hela tiden skulle framstå som den vuxne. Den vuxne hon också var.
- Jag har också tänkt så. Men... vet du Jonas, det kan ju också vara så att det mest egoistiska som finns är att behålla ett barn man inte kan ta hand om, så att barnet lider.
- Försök inte spela, försök bara inte. Nu vet jag i alla fall hur du ser ut och nu kan du gå.
Han reste sig upp och gick ut ur rummet. Ensam kvar satt Margerit. Hon tog sin kappa, hon tog sin väska. Med dröjande steg gick hon mot ytterdörren. Solen lyste starkt in när hon öppnade den. Det var så varmt ute. Hon satte sig på trappan medans hon ringde efter en taxi.

I sin fantasi hade hon föreställt sig Jonas stå och vinka av henne på stationen. Nu förstod hon att det inte skulle bli verkligt. Nu förstod hon vilka starka drömmar hon haft, och hur oförlåten hon var.

Vinnare 2:a pris

Birgitta Ederyd, Järvsö

 

Främlingen?

När han höjer handen rakt upp för att vinka drabbas hon av minnet, så starkt att hon får en lättare yrsel och måste sätta sig. Precis så hade hennes far gjort när hon såg honom sista gången. Först höjde han handen, sedan blev den kvar alldeles stilla i luften, som om han glömde vinka. Hon minns att det såg konstigt ut. Rakt upp. Men hans blick, den följde henne - och sen försvann han. Hon försökte dra ner tågfönstret men det satt fast. På samma sätt då som nu.

Hon var 12 år och skulle resa ensam till staden för första gången. Faster Karin skulle möta på stationen, men för säkerhets skull hade hon fått en adress och ett telefonnummer till henne om något skulle hända.

Maria känner hur tåget ökar farten. En besynnerlig oro har drabbat henne. Tänk om hon aldrig mer får se Henrik. Han såg så snäll ut och unnade verkligen henne få komma iväg på en minisemester. Maria tittar ut genom fönstret och ser hur husen rinner förbi som i en dröm. Hon ser sitt ansikte speglas i det tjocka dammiga glaset. Hon försjunker i minnen.

Spegelbilden förändras gradvis och hon ser en ung flicka som försiktigt tittar på henne. Landskapet glider rakt igenom som en suddig filmduk. Det var länge sen hon mötte henne. Maria hajar till som inför en främling, som tittar lite för länge. Det röda håret  förstärker de blågröna ögonen. Blicken blir stadigare. Hon var så lycklig med sin pappa. Så fort han såg henne sa han något roligt som gjorde henne glad. Hon fick ständigt nya smeknamn. Ena stunden var hon Miaflickan, ibland Prinsessan Rödtott och andra stunder mitt lilla Kardemummagryn. Maria förlorar sig i minnen och ser spegelbilden lysa upp i ett leende.

- Biljetten, tack. Hon rycks ur sina minnen och fumlar efter biljetten. Konduktören ler varmt åt henne och säger:
-Ja, att åka tåg kan vara en skön avkoppling.

Fast han är en främling känns han nära och välbekant på något vis. När han lämnat vagnen vet hon varför. Leendet, det påminde om far.  Och den stadiga blicken. Många har sagt att även hon har en stadig trygg blick. När hon ser sig omkring i kupén tycker hon att världen är förändrad - ljusare. Som om tunn grå slöja dragits bort.  Har mötet med konduktören gett henne nya ögon? Eller var det flickan i spegelbilden som vaknat? Hon som växte upp till en allvarlig kvinna.

Jag var ju någon innan pappa dog, tänkte Maria. Är det henne jag har träffat. Är hon en främling? Hon reser sig tar sin handväska och går till toaletten. Låser dörren och tittar på sitt ansikte i spegeln.  Hon ser en medelålders kvinna med rött uppsatt hår klädd i en grön välskuren tröja. Grönt, tänker hon, som pappa älskade. Hon provar ett leende och det sorgsna ansiktet nästan krackelerar av förändringen. Hon tänker på prinsessan Rödtott. I skolan brukade hon ha håret uppsatt i en svans men när hon kom hem släppte hon ut det. Pappa brukade skoja och säga att det liknade en riktig hästman.

Maria lyfter händerna och lösgör sakta sin strikta håruppsättning.  Ruskar huvudet så håret flyger ut fritt och stort. Hon grimaserar så kinderna blir röda och hon kan inte låta bli att skratta åt sig själv.

När hon går ut från toaletten tittar en passagerare förvånat på henne. Maria ler generat och går tillbaka till sin sittplats. Hon tittar ut genom fönstret.  Ser spegelbilden. Ett välbekant ansikte möter henne inramat av en röd hårman. Från och med idag är vi inte längre främlingar, tänker hon.

 

Vinnare 2:a pris

Emelie Hedlund, studerande, Upplands Väsby

Trådslitna

Jag måste berätta den här historien, den här biten: ett fragment ur mitt liv i kronologisk ordning för att huvudet ska kunna placera in vad som egentligen har hänt och hur det blev som det blev. Den slutar egentligen inte här. Jag bara vänder blad. Laptopbatteriet är slut. Snart. Men inte nu och inte än.

Men vi börjar från början. Inte från den ultimata början utan från den då vi blev några. Då vi blev oss. Från att ha varit någon med alldeles för fylliga läppar för sitt kantiga pubertetsansikte gick du från att vara främlingen bredvid, bortom, inte alls inom min kännbara radar, till att bli honom.

För elva månader sedan hade jag glömt att knyta mina små tygskor. Skorna som var 37 och en halv fast jag egentligen är en klockren 39. Men i de oknutna skorna såg mina fötter små ut och då kände jag mig nästan nätt. Som en balettdansös vars piruetter är vardagsmat. Inte alls en sådan som har uppkavlade turkosrandiga polotröjsärmar och piroger i frysen i en andrahands etta på 24 kvadrat. Som jag. Mitt trådslitna slott, där mitt monsterstaffli inte platsade någonstans förutom under sängen. Jag hade en röd mikro och morgonsol från min franska balkong. Det låter så mycket finare än det är. Men man berättar aldrig om det äckliga håret i avloppet som aldrig tas upp och inte heller om de kläder som aldrig passar eller hur den grå plastmattan skär sig mot de banangula tapeterna. Nej det är inte sådant man talar om. Jag berättar istället om min stora fina teakspegel som står lutad mot väggen där stora fina jag får ta plats.

Den fjortonde april knöt dina pianofingrar mina skosnören. Du sa att jag hade buckliga skor då, jag minns att du sa det, och då knöt jag med tårna lite till. Och så skrattade vi. Det var nog strax efter det som du frågade varför håret alltid var i den där knuten, min knut. Så pryd! Det vet jag att du utbrast och sen drog du ut min blåa tofs och stoppade i byxfickan. Du hade dina rutiga kostymbyxor på dig. När vi slutade vara främlingar för varandra insåg jag rätt snabbt att det var dina favoriter. Dina snyggbyxor. Du lärde mig Johan, lärde mig att killar också har snyggbyxor. Jag hade snygg strumpbyxorna på mig den dagen. Och min snyggklänning. Grön med rosa mönster på. Helt fantastisk även fast den satt lite för löst runt axlarna.

Mitt hår räckte till skulderbladen då. Råttfärgat. Du sa att det luktade gott precis när vi gick över vägen. Sekelskiftshusen på våra sidor kändes plötsligt väldigt gamla. Asfalten kändes väldigt mjuk. Snögrushögarna som fluffiga moln.

Någon gång efter jag berättat om mitt brinnande intresse för färgen gul slängde jag mig om halsen på dig. Så klen du kändes. Som om du verkligen var de där åren yngre än mig. Det är visserligen någonting jag bestämt mig för såhär i efterhand. I den stunden lyste bara solen som allra varmast och min ganska korta, ovana tunga kändes inte alls ovan utan alldeles ljuvlig med din.

Elva månader senare var mitt hår mycket kortare. Du hade samma frisyr. Jag hade 39or på mig och nya snyggstrumpbyxor. Jag tänkte då och tänker nu fortfarande att jag ville att du skulle minnas något som var fint. Det syntes ju så tydligt hur svullna mina ögon var. När tvåans buss dök upp såg jag bara stora läppar på ett knotigt ansikte och det var antagligen då det slog mig att du var mer främling nu än vad du var från början.

_________________________________________________

 

Läs om författarskolan utan avgift. MaketeMetodens författarskola. Helg- och sommarkurser för allmänhet och pedagoger i samarbete med Kurser.se.

Skrivarkurs

Gå en skrivarkurs som kompetensutveckling! Helgskrivarkurser och sommarskrivarkurser. Medlemmar i LR har 20% rabatt på författarskolans deltagaravgift.

 

Senast uppdaterad (02 juli 2014)

Pennvässaren ges ut på Studentlitteratur.

Utveckla ditt och dina elevers skrivande till nästa nivå!

Prenumerera på Inspirationsbrev - skrivtips, tävlingar och kurser.
Skrivarkurser - helg och sommarkurser via Författarskola.se
MaketeMetodens metodik Skrivarcommunity - Skrivboken.nu
Skrivarkurser i samarbete med Kurser.se

__________________________________________________________

Kontakt: Veronica Grönte 073-90 12 12 5  veronica@makete.se www.forfattarskola.se